Det blir tomt.

Helt tom i skallen.

Alfred har inte hört av sig på länge. Han sände inte ens ett brev när jag fyllde år.
För mig tar det en timme att knåpla ihop ett skapligt brev på tyska. För honom tar det 1 minut att skriva några rader, på sitt eget modersmål...
Jag vet ju att han jobbar mycket, och är i Wien på veckorna. Men det enda jag behöver, är några rader så att jag vet att kontakten håller och att dom har det bra.

Min mor och lillasyster ska flytta på sig. Till sundsvall.
Jag och min mamma har väl egentligen ingen kontakt att skryta med. Bara på det praktiska planet. Jag vänder mig alltid till henne när jag behöver veta något, ofta handlar det väl bara om papper, t2:or och bestyr. Men ändå...det känns knepigt.

Andrea däremot, älskar jag över allt annat.
Hon har precis kommit in i den absolut jävligaste perioden i livet. När allt känns piss, och ingen tycks finnas där. När man vill ta på sig pyjamasen direkt efter skolan, och bara sova bort resten av dagen. Det snackas mycket skit, och var ska man stå för att passa in?
Man har så mycket funderingar.
Jag kommer precis ihåg hur det var. Och nu kan jag inte finnas där.
Telefonen kommer att glöda hett. Och jag ska verkligen ta mig tid att hälsa på när jag kan.
Jag hoppas nu bara att hon fort hittar någon bra vän att ty sig till. Och att hon kommer att känna sig trygg. Hon är ju ganska blygsen av sig i början. Men hon kan absolut stå på sig.