Fjäll och födelsedag

Imorgon åker jag äntligen iväg till honom, Han som är Det! Han som är min.
Det blir 40 mil och ett antal timmar buss och bussbyten.
Men tar det mig fram till Lofsfjället så står jag ut med det!
(Utan mp3 dock...huva)

Sedan nalkas det 20-års kalas när jag kommer hem. Så till helgen ska jag inviga mitt bolagsbesök.

Träningsveckan har gått bra, har gjort ett pass varje dag. Imorse överträffade jag mig själv och gick dit 07 på morgonen! Men det gör jag nog inte om...

På återseende när jag är tillbaka från fjällvärlden!

(Till min vän C: jag är glad för din skull, skönt att se dig glad igen.)
Och alla andra goda vänner, sköt om er! Jag hör av mig ang. kalas den 8:e :)

Days go by

Ja. Är helt tom i skallen. Jag är ok, men trött.

Har funderat kring det populära ämner kärlek.
Ibland ser det så självklart ut...eller det borde ju vara det, när 2 personer fattat tycke för varandra. Varför är det då inte så enkelt som det egentligen borde vara?
Det kan man ju fundera i evigheter på, så jag ska inte dividera mer om det.
Men ändå..

Skulle varit till gymmet ikväll, men då bjöd mormor på matpengar...Det blidde en kycklingsallad. Och proppmätt.

Das war alles!

I'm the only oneWho'll walk across the fire for you
I'm the only one Who'll drown in my desire for you
It's only fear that makes you run
The demons that you're hiding from
When all your promises are gone
I'm the only one

Avstånd

Jag är så fruktansvärt sjukt less. Det har nu gått 2 månader och 40 mil härifrån. Det handlar inte bara om det fysiska. Jag har väldigt lätt för att komma på dåliga tankar. Eller; jag har svårt att lita på personer jag älskar, som påstår sig älska mig.
Det är endast mitt eget problem, det vet jag.

I torsdags var det alltså alla hjärtans dag. En dag som alltid fått mig att känna mig totalt miserabel. Men inte denna gång.
3 röda rosor och ett "jag älskar dig". Det är sådana gånger, alla svarta tankar jag någonsin haft, bara smälter bort. Det är då jag känner att det är värt alla väntan, saknad och frustration.

Idag har jag varit lite duktig och pluggat matte. Igår blev jag även inskolad på vallåkersgruppen. Vilket innebär attt jag nu är tillgänglig på 4 olika arbetsplatser...
Varför ser min ekonomi då ut som den gör?
Och varför i hela helvetet sitter det personer i kommunhusena häromkring och tjänar 70-80 000 kronor i månaden!?
Jag föstår ingenting.

A messy morning

12 februari -08

Sovit 3 timmar, vaknar av det äckliga väckarljudet på telefonen. Klockan är 06:00.

Kliver upp. Skiter i frukost, kosmetika och linser. Ägnar minuterna åt att klä på mig.

Tycker att jag är ute i perfekt tid för att hinna med, men precis när jag hunnit fram ser jag hur bussen rullar förbi mig...

Klockan är 06:40 och jag svär högt för mig själv (mannen jag möter tittar frågande på mig), sedan vandrar iväg de 3 km till jobbet.

Sedan slår jag på telefonen som jag stängt av mitt i natten efter samtalet som fick mig att ligga vaken.

Pip-pip. Nytt textmeddelande.

"Vad som än händer så älskar jag dig"

Och den iskalla, långa morgonpromenaden känns plötsligt lite bättre.

Tillit och ånglok

9 februari -08

Kom i säng 04 inatt. Gick upp 08, åkte med Jannice till ö-vik för att bada, med ett spy-stop efter vägen. Efter lite bubbelbad, naken-bastu och subway så var jag helt okey! Tack för idag :)

Det är nu första gången sen ett år tillbaka, efter uppbrottet och alla känslor. Han är samma som förut, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sett fram emot det här.
För det har jag.
Det handlar inte längre om kärlek (den jag aldrig trodde skulle försvinna), utan mer om en personlighet jag inte vill gå miste om.
Vi kallar honom K.

Något jag däremot gått miste om, är en bit tillit. Jag vet att det inte var menat att hända, men det gjorde det. Och det tog så hårt. Just på grund av att det handlar om personer som ligger mig så nära om hjärtat. Personer jag blottat mina känslor för. Det jag såg kändes som en kortslutning. Jag orkar inte vara särskilt långsur/långsint, men det tar nog en tid att glömma.

Ibland får jag en känsla av att jag är så lätt att köra över. Ni vet, folk kommer som stora ånglok och bara mosar mig!
Det finns en person, som mosat mig så många gånger att det nästan bara är puré kvar av mig. Men mitt överseende och tollerans verkar bara bli snällare för varje gång. Istället borde det vara tvärt om?
Men han har något. Något jag hållt fast vid så länge nu. Och jag intalar mig att han efter varje misstag och snesteg, ska växa. Jag vet inte hur länge jag ska orka hålla fast vid den tanken. Efter alla gånger han staplat/vinglat in mitt i natten, anmäld eller inte. Efter alla gånger han lovat; lovat att höra av sig, lovat att komma, men valt bort mig i slutändan.
Men jag tror att mitt hjärta har bestämt sig...
Vi kallar honom S.

"I don't wanna wait in vain..""